Är katten bara en liten hund?
|
Tid att läsa 13 min
När man har försökt dela trädgård, hus, soffa – och ja, förmodligen även säng – med en katt, vet man att en katt INTE är en liten hund. Katter är helt sina egna, och vi människor har sannolikt vetat det sedan vi började släppa in katter i våra liv för flera tusen år sedan. När vi ser på historien om kattfoder tog det lite längre tid innan vi insåg att katter inte är små hundar. Redan från början av hundens domesticering delade människor sin mat (läs: rester) med sin nyvunna fyrbenta vän, medan katt och människa drog nytta av varandra på ett något annorlunda sätt. Människan lockade till sig gott om möss genom att förvara spannmål och andra hållbara livsmedel nära eller inne i sina hem, så att katten i princip fick sin mat serverad på ett silverfat. En ”win-win-situation” för båda parter, som människor och bland annat den klassiska gårdskatten fortfarande drar nytta av än i dag.
Senare i historien – troligen under medeltiden – började katterna utöka sin kulinariska repertoar med rester från människors kök. Den huvudsakliga näringskällan förblev dock smågnagare och andra djur som då och då råkar hamna i en katts klor.
Copyright Sondre Eriksen Hensema / @we.are.chilipepper
I slutningen af 1900-tallet blev dyrfoderindustrien født – eller nærmere sagt hundefoderindustrien. For kattene spiste bare med, når hundene fik serveret deres dåsemad. Fra starten af det 20. århundrede lærte menneskerne på den hårde måde, at katten ikke bare er en lille hund. Hundefoderet fungerede nemlig alt andet end godt for kattene, som bl.a. begyndte at få reproduktionsforstyrrelser, neurologiske problemer og vækstforstyrrelser – i hvert fald, hvis de ikke fik lov til at dække hoveddelen af deres næringsbehov igennem jagtarbejdet. Hundene viste ikke nogen af disse symptomer, selvom de spiste det samme foder. Dette satte gang i en nærmere undersøgelse af kattens næringsstofbehov, og i dag er vi heldigvis blevet klogere, selvom vi dummede os endnu engang i forhold til at udvikle et egnet industrielt fremstillet foder til sofatigeren derhjemme, men mere om det senere i teksten.
Copyright @levy_the_dog
Copyright @levy_the_dog
Innehållsförteckning
En äkta köttätare
Till skillnad från hunden är katten en äkta köttätare. Detta blev tydligt när vi människor försökte ge våra katter hundfoder. Medan hundar kan syntetisera vissa av de livsnödvändiga näringsämnena från förstadier till dessa ämnen som finns i växtmaterial, behöver katter de färdiga formerna av dessa näringsämnen, vilka uteslutande eller i betydande mängder förekommer i animaliska ingredienser.
Ett exempel är betakaroten, som finns i bland annat morötter, sötpotatis, spenat och grönkål. Hundar kan omvandla betakaroten till vitamin A, som är livsnödvändigt för både hundar och katter. På så sätt kan hunden delvis täcka sitt behov av vitamin A genom de ovan nämnda grönsakerna. Det kan katten inte. Katten måste få i sig vitamin A via sin föda, vilket innebär att den behöver äta lever, fisk och/eller ägg för att täcka sitt behov av vitamin A och överleva.
Copyright @levy_the_dog
Vitamin A är inte det enda livsnödvändiga näringsämnet som katten – till skillnad från hunden – inte själv kan syntetisera och därför måste få via animaliska ingredienser i sin kost.
Arakidonsyra
Omega-6-fettsyran arakidonsyra förekommer uteslutande i animaliskt fett. Både hundar och katter behöver denna fettsyra för sin ämnesomsättning, men hundar kan själva syntetisera arakidonsyra från omega-6-fettsyran linolsyra, som även finns i vegetabiliska oljor. Det kan katter inte, vilket gör arakidonsyra till en essentiell fettsyra för katter. Brist på arakidonsyra kan leda till en rad allvarliga konsekvenser för katten, inklusive reproduktionsstörningar, hud- och pälsproblem, tillväxt- och utvecklingsstörningar samt ett nedsatt immunförsvar.
Niacin (vitamin B3)
Även om niacin också finns i växtbaserade ingredienser, inklusive spannmål och baljväxter, är dess biologiska tillgänglighet – det vill säga den mängd som kroppen faktiskt kan tillgodogöra sig – betydligt lägre än niacin från animaliska ingredienser. Lyckligtvis kan hundar själva syntetisera niacin från aminosyran tryptofan och behöver därför inte animaliskt niacin. Katter däremot kan inte syntetisera niacin i tillräckliga mängder och måste därför äta foder som är rikt på kött och/eller fisk. Annars kan en brist redan inom en till två veckor leda till bland annat förändringar i mun och slemhinnor, mag-tarmsymtom samt neurologiska symtom.
Copyright Sondre Eriksen Hensema / @we.are.chilipepper
Copyright Marie-Elisabeth Jørgensen / @willemsfotografi
Copyright Natacha Van Bossche / @cooptheadventurousgsp
Taurin
Det mest framträdande näringsämnet när vi talar om kattfoder är förmodligen taurin. Taurin är en aminosyra som spelar en viktig roll för bland annat fettspjälkning, hjärthälsa, normal syn och reproduktion. Att katter – till skillnad från den stora majoriteten av hundar – måste tillföras en relativt betydande mängd taurin via fodret är en förhållandevis ny upptäckt. Det var först i slutet av 1960-talet som man upptäckte att bristen på taurin i kommersiellt tillverkat foder sannolikt var en av orsakerna till det ökande antalet sjuka katter. Och sedan 1980-talet, efter att allt fler katter dog av hjärtsjukdomen dilaterad kardiomyopati och taurinbrist identifierades som orsaken, har taurin betraktats som en essentiell aminosyra för katter. Taurin förekommer uteslutande i animaliska ingredienser, där hjärta är den absoluta vinnaren när det gäller taurinkoncentration. Hjärta är därför ett extremt hälsosamt och välsmakande mellanmål för en katt. Kraftigt värmebehandlat och långtidshållbart foder är dessutom särskilt kritiskt för katter, eftersom taurin är känsligt för både värmebehandling och långa lagringstider.
Och därmed tillbaka till tiden då vi ännu en gång gjorde misstag i utvecklingen av lämpligt kommersiellt tillverkat foder för våra katter.
Katten är en obligat köttätare och kan inte själv syntetisera essentiella näringsämnen såsom taurin, vitamin A och arakidonsyra – den är biologiskt fundamentalt annorlunda än hunden.
Torrfoder harmonierar dåligt med kattens fysiologi, eftersom ett högt stärkelseinnehåll och lågt vätskeinnehåll strider mot dess naturliga bytesdjursbaserade kost.
Kattens näringsbehov är evolutionärt förankrade, vilket förklarar både dess höga proteinbehov, risk för njurproblem och selektiva ätbeteende.
Torrfoder – enkelt, praktiskt och hälsosamt?
Torrfoder ÄR enkelt och praktiskt för kattägaren, men det är inte hälsofrämjande för katten. Tvärtom. Klassisk extruderad torrfoder står i direkt motsats till kattens näringsfysiologi. Ur ett rent teknologiskt perspektiv kräver tillverkningsprocessen en viss mängd stärkelse – annars skulle torrfoderkulorna helt enkelt inte kunna hålla sin form. Kattens förmåga att smälta stärkelse är MYCKET begränsad, vilket gör att stärkelse i fodret i princip saknar näringsmässigt värde för katten. Faktum är att stärkelsen tar upp plats som annars skulle kunna användas för ett annat näringsämne som är mycket viktigt för katten, nämligen protein. Katter har en konstant hög proteinnedbrytning och en begränsad förmåga att nedreglera denna proteinkatabolism. Om katten inte får tillräckligt med protein genom sin kost kommer den att börja använda sina egna kroppsegna proteiner (dvs. muskler och organ) för att upprätthålla proteinkatabolismen – något som kan vara livshotande för katten. Därför har katten ett betydligt högre proteinbehov än hunden, och detta gäller även den äldre katten. Och här talar vi inte bara om mängden protein, utan även om kvaliteten. Hög proteindigestibilitet och biologiskt värde är helt avgörande. I praktiken innebär detta animaliska snarare än vegetabiliska proteiner och så lite bearbetning av fodret som möjligt, eftersom bearbetning minskar proteinets smältbarhet.
Det höga stärkelseinnehållet i torrfoder är inte det enda argumentet som visar att vi människor gjorde ett allvarligt misstag när vi trodde att vi kunde utfodra katter med en stärkelserik torrkost. Katter härstammar från ökendjur som täcker sitt vätskebehov genom sin föda. En naturlig bytesdjursbaserad kost innehåller 70 till 75 % vätska. Torrfoder innehåller endast omkring 10 % vätska. Även om katten inte längre lever i öknen har de flesta individer inte lärt sig att dricka tillräckliga mängder vatten för att täcka sitt vätskebehov. Om en katt utfodras uteslutande med torrfoder löper den risk för otillräckligt vätskeintag. Det är därför inte förvånande att många katter drabbas av njursjukdom och urinsten – tillstånd som främjas av lågt vätskeintag. En katt som redan har utvecklat njursjukdom eller lider av urinsten måste utfodras med en särskilt anpassad diet. En av de viktigaste näringsmässiga anpassningarna för en katt med njursjukdom är ett reducerat intag av mineralet fosfor. Detta gäller inte bara kattens helfoder, utan även godbitar, snacks och tillskott. För att vara på den säkra sidan bör fosforrika delikatesser såsom köttben och torkat kött helt undvikas. Endast 10 g torkat kött kan innehålla upp till 80 mg fosfor, vilket motsvarar 50 till 80 % av en frisk katts dagliga fosforbehov. För en katt med njursjukdom innebär detta en betydande extra belastning på njurarna. En annan enormt viktig näringsmässig anpassning för en katt som lider av njursjukdom eller urinsten är att byta till en kost med högt vätskeinnehåll. Och detta leder mig till en välkänd utmaning för kattägare.
Katten är sinnebilden av en ”picky eater”
Katter kan vara extremt svåra att utfodra – och nej, det är sällan för att de är bortskämda eller ”vill ha något bättre”. Tvärtom är kattens selektiva ätbeteende i hög grad ett resultat av evolution, sinnesbiologi och tidig prägling.
Som äkta köttätare har katter genom evolutionen levt på ett relativt snävt urval av bytesdjur med enhetlig smak, textur och näringsprofil. Till skillnad från hundar har katten aldrig behövt anpassa sig till många olika födokällor. Det har helt enkelt inte funnits någon evolutionär fördel med att vara flexibel i sitt födoval. Detta återspeglas också i kattens sinnen. Katter kan inte känna söt smak, men reagerar starkt på vissa aminosyror (umamismaken), fettsyror och bittra smakämnen. Små förändringar i fodrets sammansättning, såsom proteinkälla, fetttyp, värmebehandling eller begynnande härskning, kan därför vara tillräckliga för att katten ska vägra äta sitt foder.
Dessutom är katter naturligt skeptiska till ny mat, ett fenomen som kallas ”födoneofobi”. Det är en instinktiv skyddsmekanism som ska förhindra intag av potentiellt giftiga födoämnen. Särskilt vuxna katter och katter som har vuxit upp med en mycket ensidig kost kan reagera kraftigt även på små förändringar i fodret.
Kattens matpreferenser formas tidigt i livet. Smak, lukt och textur från modersmjölken och kosten under kattungeperioden skapar ett relativt snävt ”acceptansfönster” som ofta följer katten resten av livet. Katter som endast har fått en typ av foder som kattungar blir därför ofta mer selektiva ätare som vuxna. Av denna anledning är det extremt viktigt att vänja kattungar vid ett brett utbud av olika typer av foder.
Med denna kunskap är det helt logiskt att det inte är så enkelt att byta en katt som hela sitt liv har ätit torrfoder till en mer vätskerik kost. Det kan mycket väl ta flera månader att genomföra ett foderbyte hos en katt. Under tiden kan man försöka uppmuntra katten att få i sig mer vatten på andra sätt.
Tips för att få katten att dricka mer
När man har att göra med ett djur som inte dricker, inte för att det inte vill, utan för att det biologiskt sett inte är utformat för att täcka sitt vätskebehov genom att dricka vatten, måste man vara lite kreativ när det gäller hela ”dricktemat”.
De flesta katter tycker inte om att ha sin vattenskål placerad precis bredvid matskålen. Det finns en god evolutionär anledning till detta. Stillastående vatten nära ”bytet” kan lätt vara förorenat och leda till sjukdom hos den som dricker av det. Därför är det en bra idé att placera flera vattenskålar runt om i hemmet och med gott avstånd från platsen där katten ”fäller sitt byte”, aka matskålen. Kom också ihåg att byta vattnet regelbundet så att det alltid är fräscht.
Många katter ogillar också att morrhåren rör vid kanten på vattenskålen när de dricker. Välj därför en bred och låg skål, gärna av keramik, glas eller rostfritt stål, eftersom många katter inte tycker om plast. Vissa katter kan också lättare uppmuntras att dricka när vattnet erbjuds via en dricksfontän.
Hos vissa katter kan man även öka vätskeintaget genom att ge vattnet lite smak. Detta kan till exempel göras genom att tillsätta lite (osaltat) kokvatten från kött eller fisk i vattnet eller uppgradera vattnet med bone broth. Om man använder detta knep är det viktigt att hälla bort den återstående vattenblandningen kort efter att katten har druckit, för att undvika eventuell härskning av fett- eller proteinrester i vattnet och därmed förändrad lukt och smak. Detta skulle annars kunna leda till något vi definitivt inte vill ha: en inlärd dryckesaversion.
Så nej, katten är definitivt inte bara en liten hund. Med tanke på kattens specifika näringsbehov är den snarare ett avancerat sällskapsdjur för ”den mycket dedikerade och motiverade djurägaren som ständigt söker nya utmaningar och aldrig får slut på tålamod.”
Copyright Mandy Benning / @dex_the_shiba
Slutsats
Katten är inte en liten hund – varken biologiskt eller näringsmässigt. Som en äkta köttätare har katten unika behov av animaliska näringsämnen såsom taurin, vitamin A, arakidonsyra och niacin, som den inte själv kan syntetisera i tillräckliga mängder. Historiskt blev det tydligt att katter inte trivs på hundfoder, vilket ledde till allvarliga bristsymtom och sjukdom.
Artikeln går igenom skillnaderna mellan hundens och kattens ämnesomsättning, förklarar varför torrfoder med högt stärkelseinnehåll inte harmonierar med kattens naturliga näringsfysiologi och belyser betydelsen av vätskeintag i relation till njurhälsa och urinvägsproblem.
Dessutom förklaras kattens selektiva ätbeteende utifrån evolution, sinnesbiologi och tidig prägling – och praktiska råd ges om hur man kan öka kattens vätskeintag.
Slutsatsen är tydlig: Katten kräver en näringsstrategi som respekterar dess natur som obligat köttätare – inte en anpassning av hundens kost.
Författaren: Ann-Kristin Meyer
MSc i husdjursvetenskap från Köpenhamns universitet, med specialisering inom hundnutrition, ägare av HundefoderNørden
1. Är katten en äkta köttätare?
Ja. Katten är en obligat köttätare, vilket innebär att den biologiskt är beroende av animaliska näringsämnen såsom taurin, vitamin A och arakidonsyra för att överleva och må bra.
2. Kan katter äta hundfoder?
Nej. Hundfoder täcker inte kattens specifika behov av bland annat taurin och vissa fettsyror. Långvarig utfodring med hundfoder kan leda till allvarliga bristsymtom.
3. Är torrfoder hälsosamt för katter?
Torrfoder är praktiskt, men det innehåller ofta mer stärkelse och betydligt mindre vätska än kattens naturliga kost. Detta kan belasta både ämnesomsättningen och vätskebalansen.
4. Varför dricker många katter så lite vatten?
Katter härstammar från ökendjur och är biologiskt utformade för att få i sig det mesta av sin vätska genom sina bytesdjur. Därför kompenserar de inte naturligt genom att dricka mer vatten. Att tillsätta lite smak i vattnet – till exempel en liten mängd (osaltat) kokvatten från kött eller fisk – kan hjälpa till att öka intaget, och bone broth kan också vara ett utmärkt alternativ för att främja vätskeintaget.
Källor:
Allison, J. B. (1949). The nutritional importance of amino acids. Physiological Reviews, 29(2), 195–215.
Bradshaw, J. W. S. (2006). The evolutionary basis for the feeding behavior of domestic cats. Journal of Nutrition, 136, 1927S–1931S.
Bradshaw, J. W. S., & Thorne, C. J. (1992). Feeding behaviour of domestic cats and the role of experience. Journal of Nutrition, 122(Suppl. 3), 593–596.
Bradshaw, J. W. S., Healey, L. M., Thorne, C. J., Macdonald, D. W., & Arden-Clarke, C. (2000). Differences in food preferences between individuals and populations of domestic cats. Applied Animal Behaviour Science, 68, 257–268.
Buckley, C. M. F., Hawthorne, A., Colyer, A., & Stevenson, A. E. (2011). Effect of dietary water intake on urinary health in cats. Journal of Feline Medicine and Surgery, 13, 516–525.
Case, L. P., Daristotle, L., Hayek, M. G., & Raasch, M. F. (2011). Canine and Feline Nutrition (3rd ed.). Elsevier.
Clutton-Brock, J. (1999). A natural history of domesticated mammals (2nd ed.). Cambridge University Press.
Fascetti, A. J., & Delaney, S. J. (Eds.). (2012). Applied veterinary clinical nutrition. Wiley-Blackwell.
FEDIAF. (2024). Nutritional Guidelines for Complete and Complementary Pet Food for Cats and Dogs. European Pet Food Industry Federation.
Hayes, K. C., Carey, R. J., & Schmidt, S. Y. (1975). Retinal degeneration associated with taurine deficiency in the cat. American Journal of Clinical Nutrition, 28(6), 567–574.
Houpt, K. A. (2018). Domestic Animal Behavior for Veterinarians and Animal Scientists (6th ed.). Wiley-Blackwell.
Huxtable, R. J. (1992). Physiological actions of taurine. Physiological Reviews, 72(1), 101–163.
Kienzle, E. (1993). Feline nutrition: Species-specific metabolism and dietary requirements. In I. H. Burger & J. P. W. Rivers (Eds.), Nutrition of the dog and cat (pp. 157–170). Cambridge University Press.
Lulich, J. P., Berent, A. C., Adams, L. G., Westropp, J. L., Bartges, J. W., & Osborne, C. A. (2016). ACVIM consensus on urolith management in dogs and cats. Journal of Veterinary Internal Medicine, 30, 1564–1574.
MacDonald, M. L., Rogers, Q. R., & Morris, J. G. (1984). Effects of linoleate and arachidonate deficiencies on reproduction in the cat. Journal of Nutrition, 114, 719–726.
Morris, J. G., & Rogers, Q. R. (1978). Niacin requirement of the cat. Journal of Nutrition, 108, 1940–1944.
Morris, J. G., & Rogers, Q. R. (1978). Nutrition of the cat. Journal of the American Veterinary Medical Association, 172(3), 293–300.
National Research Council (NRC). (2006). Nutrient Requirements of Dogs and Cats. National Academies Press.
Pion, P. D., Kittleson, M. D., Rogers, Q. R., Morris, J. G., & Rogers, R. M. (1987). Myocardial failure in cats associated with low plasma taurine: A reversible cardiomyopathy. Science, 237(4816), 764–768.
Rivers, J. P. W., Sinclair, A. J., & Crawford, M. A. (1975). Inability of the cat to desaturate essential fatty acids. Nature, 258, 171–173.
Schmidt, S. Y., Carey, R. J., & Hayes, K. C. (1976). Taurine deficiency in cats: Clinical and biochemical observations. Journal of Nutrition, 106(6), 1432–1439.
Vigne, J.-D., Guilaine, J., Debue, K., Haye, L., & Gérard, P. (2004). Early taming of the cat in Cyprus. Proceedings of the National Academy of Sciences, 101(23), 8756–8760.
Zoran, D. L. (2002). The carnivore connection to nutrition in cats. Journal of the American Veterinary Medical Association, 221(11), 1559–1567.
Zoran, D. L., & Buffington, C. A. T. (2011). Effects of nutrition on feline health. Journal of Veterinary Internal Medicine, 25(3), 581–589.
